Racereport – Snabbaste svensk på Hawaii

29 oktober, 2014 at 22:35

Racereport

Lite drygt två veckor efter loppet har gått och här kommer äntligen min racerport från Hawaii. Bättre sent än aldrig? Direkt efter loppet var mina känslor blandade. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag var nöjd eller inte. Men ju mer distans jag fått från loppet, desto mer känner jag att jag kan vara nöjd med loppet. Okej, jag hade en strulig simning men å andra sidan kände jag mig stark på cykeln och löpningen så totalt sett är jag nöjd. Här kommer en lite mer uttömlig rapport från dagen, häng med.

Simningen: Förra året var simningen ett 3800 meters slagsmål. Detta var något jag ville undvika i år. Därför la jag mig väldigt långt ut på kanten innan start. Jag kom iväg bra och fick snabbt fritt vatten och kunde välja bra fötter.  So far so good! Vågorna var inget problem att simma i, tidigare dagar hade sjön var betydligt stökigare och mer svårsimmad. Nu kändes vågorna lugna och lättsimmade. Resan ut till vändpunkten gick stabilt, en snabb titt på klockan som visade 32 min och jag fick hopp om en snabb simning. Men på väg tillbaka började jag känna mig konstig – illamående och loj. Jag försökte intala mig själv att det bara var inbillning och jag försökte slå bort känslan. Men illamåendet blev bara värre och en stund senare kom en rejäl kväljning. Jag fick börja bröstsimma och svälja ner ytterligare ett par kväljningar. Jag ville inte spy då det skulle göra energiupptaget under dagen problematiskt. Det lyckades jag men fick simma bröstsim ca 100 meter för att få ordning på illamåendet. Under dessa 100 meter kändes det som att varenda triathlet på Hawaii simmade förbi mig och läget kändes väldigt hopplöst. Jag kom aldrig in i någon rytm igen och klockan stannade på 1:12 upp ur vattnet.

Cykeln Förbannad över den bedrövliga simningen hoppade jag upp på cykeln och stack iväg. Jag kände att det inte var någon idé att cykla taktiskt eller defensivt så jag la mig i omkörningsfil och började plocka folk.  Jag hittade en grupp som också ville hålla bra fart så första 5 milen cyklade jag med dom.  Sen tilltog motvinden i höjd med Waikoloa och farten i gruppen gick ner och jag tappade tålamodet och la mig i omkörningsfil igen. Här kändes det som att jag bara flög m folk och att ingen hade kraft att följa, trots att hastighetsmätaren bara visade 30 km/h på platten. Det var en väldigt skön känsla som gav energi och inspiration för att köra offensivt. Denna trend höll i sig hela backen upp till Hawi där motvinden var riktigt tuff – Ingen hängde med mig. Utförskörning tillbaka från Hawi gick riktigt fort och med ett inslag som saknades förra året, förrädiska kastvindar, typiska för Hawaii. Cykeln kastades våldsamt åt sidan och det gällde verkligen att hålla i styret. Efter tävlingen fick jag höra av de andra svenskarna att de sett folk flyga av vägen och landa i diket, vissa fick olyckligtvis även åka ambulans därifrån. När utförskörningen var över hamnade jag med en grupp som hållit bra fart ner för backen och vidare ut för platten. Här visade sig ett fenomen som också är signifikant för Hawaii: Från att ha legat i +65 km/h och skrattat till att behöva kämpa för att hålla 30 km/h på samma raksträcka. Med den tilltagande motvinden och med ca 4 mil kvar kände jag att det inte var läge att vara offensiv utan jag låg med i gruppen utan att hålla fart. Där låg jag kvar till växlingen och fokuserade på att äta ordentligt inför löpning. Sammanfattningsvis var cyklingen väldigt tuff och slutade på 4:57.

Löpningen Jag visste att löpningen skulle bli fruktansvärt varm. Tack och lov kände jag mig ganska fräsch efter cykeln så jag fick en positiv start på löpningen. Varmt blev det, även efter Ali’i drive där det finns chans att springa bitvis i skugga! Som tur är fanns det is på vätskestationerna som var placerade med ca 2 km mellanrum. Jag valde att gå genom dessa för att få i mig tillräckligt med energi och för att hinna hälla mängder med is innanför dräkten och efter några stationer lät jag mer eller mindre som ett vandrande maracas. Efter ca 15 km springer man upp för Palani road på Queens K’s Highway mot Energy lab. Jag tog det lugnt i backen men stannade inte för att gå. Uppe på Queens K var det mulet förra året och relativt ”humant” klimat att springa i. Det var det inte i år och den svarta lavan och avsaknaden av träd gör inte mycket för att svalka en. Tack och lov kändes benen ganska bra och kilometrarna tickade på. Jag mötte Åsa Lundström på väg ner i Energy lab och konstaterade att hon sprang djävulskt fort, jag hade inte tagit in många meter på henne från förra gången vi möttes på Ali’i drive. Men det gav en referens och hjälpte till att hålla moralen uppe till den sista milen, när loppet börjar på riktigt. Vägen tillbaka till Kona kändes oändligt lång och dom där förbannade kilometerskyltarna ville aldrig komma. Jag blev till och med arg på klockan för att den inte ville pipa och meddela att jag sprungit en kilometer till. Och inte ens när kilometerskylt 39 kom kändes det som att målet var inom räckhåll. Därför var det så himla skönt när avtagsvägen från Queens K kom och jag fick börja springa ner för Palani där rena feststämningen rådde. Det gav lite extra krafter och jag lyckades till och med spurta mot mål. Efter mållinjen la jag mig bara ner! Det var så himla skönt att vara klar för dagen! Känslan av att gå över mållinjen efter en Ironman är väldigt svår att beskriva. Känslan av att göra det på Hawaii tycker jag är ännu svårare. I år lyckades jag dessutom bli snabbaste svensk i mål vilket är fantastiskt roligt! Initialt var jag dock inte lika nöjd efter den struliga simningen. Men efter lite perspektiv och det facto att jag sprang maran på 3:12 i den värmen efter den tuffa cykeln så är jag riktigt nöjd och stolt över loppet!

Det finns väldigt många jag skulle vilja tacka. Först och främst min familj och alla vänner som har hejat lyckönskat och peppat!

Jag skulle även vilja lyfta fram de som stöttat med utrustning: Trek för hjälpen med cykeln. Cykeln gjorde mig snabbare under dagen, så enkelt är det! Bliz för att ni har dom bästa glasögonen, Asics för löpskorna och Mighty sport för att ni stöttat med rödbetsjuice. Har ni inte testat att tävla med rödbetsjuice så har ni missat något!

Ett jättestort tack till alla er!!!

 

Välkommen till min hemsida

23 oktober, 2014 at 16:24

Nu har jag blivit med hemsida! För en person som visserligen har ett facebook-konto men som i övrigt är i det närmaste allergisk mot instagram och twitter och inte ens äger en smartphone är detta ett enormt stort steg! Som ni kanske kan räkna ut är jag heller ingen fena på att bygga hemsidor. Det hade inte blivit mycket av denna hemsida heller om det inte vore för min gode vän Emil Beris som hjälpt mig att göra i princip allt på sidan! Stort tack för all hjälp Emil!

Hoppas ni får en trevlig stund på min sida innan det är dags att sticka ut och träna! Inom kort kommer en längre race-report från Hawaii.

/Johan