World Military Triathlon Championship

10 augusti, 2017 at 14:51

I helgen var jag med militära triathlonlandslaget i Tyskland på Militära VM i triathlon. Riktigt kul att få representera Sverige och försvarsmakten i ett mästerskap. Tävlingen gick i Warendorf, i anslutning till tyskarnas ”Sportschule der bundeswehr”, alltså ett helt regemente bara avsett för att idrotta i alla dess former. En minst sagt imponerande anläggning!

Vi var även i Warendorf förra året men då var det en militär Europacup. Skillnaden i år var att det var en högtidlig invigning och avslutning och inte minst ett väldigt namnkunnigt startfält. Enligt utsago var 6 atleter med på OS i Rio förra året. Det var minst sagt häftigt att se hur fort det kan gå i triathlon!

Det svenska laget på invigningen.

På tävlingsdagen visade sig Tyskland från sin bästa sida; 15 grader och regn. Vi i svensklägret var nog alla lite oroliga för om colombianerna och kineserna skulle frysa ihjäl under dagen eller inte då de dagen innan racet kommit i ALLA sina överdragskläder till banbesiktningen när det dessutom var betydligt varmare än på tävlingsdagen.

Som tur var meddelade tävlingsledningen att våtdräkt var tillåtet en timme innan start. Tydligen hade temperaturen sjunkit under natten och låg nu på 19,7 grader. Om det stämde eller inte, det kan man diskutera. Jag tror inte Lars Matsson, som är en man av ordning hade kommit fram till samma slutsats. Men jag klagar inte. Våtdräkt gynnar mig så jag var bara glad över beslutet.

Herrfältet som startar.

Simningen startade på stranden och då alla var tvungna att stå i ett led så blev det en ordentlig torktumlare de första 400 metrarna. Jag fastnade bakom några andra deltagare ett par gånger och fick inget riktigt bra rytm inledningsvis. Det blev bättre men jag upplevde att jag redan tappat mycket mark.
Cykeln var den gren jag såg mest fram emot innan start. På grund av skador har jag haft svårt att löpträna vilket inneburit att fokus legat på cykeln. På slutet har cykelformen även börjat kännas mindre bedrövlig än på länge. Dessutom hade tyska myndigheter kategoriskt vägrat att stänga av vägarna vilket innebar tempocykel = Tack för det, tyska fyrkantiga myndigheter!

Tyvärr så var känslan på tävlingen inledningsvis inte alls behaglig. Stelt, kantigt, långsamt och jobbigt var ungefär melodin. Lyckligvis blev känslan gradvis bättre och i slutet av cyklingen kändes det helt okej vilket var skönt!

Löpningen var dagens glädjeämne. Inte för att det gick fort! Onej! Ett år utan att kunna löpträna som jag velat blev väldigt uppenbart. En av mina långsammaste löpningar någonsin. Men jag kunde springa utan att ha ont, vilket var mycket längesen och därav glädjeämnet!

Om man ska summera dagen så var det inget topplopp. Men fantastiskt kul att tävla igen och det positiva var att löpningen genomfördes utan smärta i höften. Lärdomen jag tar med mig till framtida tävlingar är att man måste tävla sig i form, det går inte att bara träna och tro att det ska spritta i benen på tävling.

Alkoholfri öl efter målgång, smakade fantastiskt trots avsaknaden av sol.

Dagens Batman (för att sno ett uttryck från farbror Nelker) var David Broms som gjorde ett riktigt stabilt race!

Nästa år kommer Sverige vara värd för militära VM i triathlon. Tävlingen kommer att gå av stapeln i Lidköping på en platt och blåsig bana. Hoppas vi ses där!

/ Johan

2/3 av ett SM

5 juli, 2017 at 22:35

Hej!

I helgen avgjordes medeldistans-SM i ett soligt och somrigt Vansbro. Som titeln hintar så fullföljde jag inte loppet. Jag skulle kunna skylla på att jag bröt i protest mot att tävlingsledare Clas inte fixat en scen med Svenne Rubins spelande i målgång, trots mitt enträgna tjatande.

Eller så kan man kanske skylla på att höften inte var i slag för att springa 21 km vilket gjorde att jag valde att kliva av efter cykeln. Det var väldigt tråkigt att inte kunna fullfölja men jag är ändå glad att jag startade och fick lite tävlingskänsla. Vansbro triathlon är en fantastisk tillställning som är tråkig att missa och även om det inte blev någon målgång så var det en väldigt trevlig och inspirerande dag!

Med tanke på att träningen inte fått prioritet den senaste tiden så kändes simningen mindre bedrövlig än vad jag trott. Jag hamnade sist i en mindre grupp som höll bra fart. Jag hade två personer i bredd framför mig som jag under loppet benämnde Bill och Bull. Bill och Bull låg axel mot axel, fäktades och slogs med varandra varenda meter av den första kilometern. Tydligen är det inte bara svenska skidlandslaget som inte fattat det här med att ligga bakom ”i suget”…

Växlingen gick relativt smärtfritt, det är alltid lite fippligt med grejerna första tävlingen men lyckligtvis skedde inga större katastrofer. Första halvan på cykeln kändes väldigt kantig. Jag hamnade i en fyramannagrupp tillsammans med Jonas Örarbäck, Carl Brümmer och en okänd starking. Långa stunder hade jag det kämpigt att ligga med på tolv meter då grabbarna var väldigt starka. Det var först en bra bit in på andra varven som benen började vakna till liv vilket gjorde att jag lyckades pina mig med till växling där jag bestämt mig för att kliva av. Jag dock gjorde en växling, mest för att inte glömma bort hur man gör, sprang ut ur växlingsområdet och bröt.

Eftersom jag var mentalt inställd på att göra det kändes det inte bittert utan mest roligt att kunna över huvud taget. Höften har tack vare att jag inte sprang i helgen känts bättre än på länge och kommer förhoppningsvis bli bra snart.

Lärdomen från helgen är att det krävs några tävlingar för att riktigt väcka kroppen till liv. Åtminstone jag har svårt att få ”tävlningshårdhet” på träning. En annan lärdom är att det här med solkräm kanske kan vara en idé, även i Sverige bara en vecka efter midsommar…

Stort tack till Clas och hela organisationen för ytterligare ett grymt arrangemang! Alltid lika roligt att vara i Vansbro och tävla!!

/ Johan

Examen och lite annat kul

18 juni, 2017 at 22:34

Det var ett tag sen sist, eller prova jättelänge sen jag skrev mitt förra inlägg! Jo jag lever faktiskt även om frekvensen av inlägg på den här sidan påstår annat. Senast jag skrev hade jag och Jessica precis kommit hem från Mallorca där jag förutbestämt klev av efter simningen på grund av ett knä som strulade. Så vad har då hänt sedan dess?

Ja svaret är massa roliga saker. En av de största anledningarna till att jag inte skrivit är att jag valt att fokuserat på studierna och mitt examensarbete som jag har skrivit på Kvarnsvedens pappersbruk under vintern. Det har varit en mycket rolig och stimulerande tid men många timmar framför datorn har gjort att suget på att skriva ännu mer inte har infunnit sig. Men nu är i alla fall examensarbetet inlämnat, och dryga fem års studier i Umeå är förbi och en papperslapp är det man har att visa upp för dom åren…

Efter tävlingar får man åtminstone en halv banan och en torr bulle efteråt… Skämt åsido! Åren i Umeå har varit fantastiska och det är många saker jag kommer att sakna med staden! Men sedan några månader tillbaka är jag och Jessica officiellt Falubor eftersom jag är bättre på att tjata och vara tjurskallig än vad hon är. En av anledningarna till att vi valde Falun var att det bor många triathleter här i stan som är kopplade till Dala Sports Acadamy vilket ger möjlighet till riktigt bra träning.

Så som sagt, väldigt mycket roligt! Det som har varit mindre roligt i år är att kroppen inte riktigt har svarat. Knäet, som trilskades i höstas blev tack och lov bättre relativt snabbt och jag har inte känt av det sedan jul. Men när knät blev bra började samma höft att göra ont vilket har gjort att jag inte kunnat springa som jag velat under våren. Vissa veckor har det gått nästan bra, vissa veckor har jag inte kunnat sova för att den gjort ont. Höften går åt rätt håll men tyvärr kommer ganska frekventa bakslag som har varit väldigt frustrerande. Detta har gjort att jag inte gjort tävlingsdebut än men jag hoppas kunna göra det på SM i Vansbro om två veckor. Detta är en av mina favorittävlingar som jag gärna inte missar så ja ska göra allt för att komma till start!

Men men, att ha ont kan också föra med sig bra saker. Eftersom jag inte kunnat springa så mycket i vinter har jag ”varit tvungen” att leva ut känslorna på skidor istället. Och det ena ledde till det andra och vips så stod man på startlinjen på Nattvasan tillsammans med Mårten med mindre än 24 timmars framförhållning. Nattvasan var en otroligt mäktig upplevelse och jag kan varmt rekommendera att åka om ni någon gång får chansen.

Dessutom gjorde jag och Wassen comeback på lilla ss (svenska skidspelen) i parsprint där det blev pinsamt uppenbart att man är lika explosiv som en ångbåt. Men jäklar vad kul det var, och jäklar vad trött man kan bli av sex minuters skidåkning!

Så detta är en väldigt kort sammanfattning av vad jag har gjort det senaste halvåret. Nu då? Planen är att tävla och träna så mycket som höften tillåter i sommar! Så förhoppningsvis ses vi på någon tävling framöver, förslagsvis på en dalacup!

Jag skulle vilja avsluta inlägget med att tacka alla på Kvarnsvedens pappersbruk för en helt fantastisk tid. Jag har fått otroligt mycket hjälp och stöttning av väldigt många människor och utan er hjälp så hade jag aldrig kunnat ta ut min examen! För detta är jag evigt tacksam! Nu väntar nya utmaningar på Sweco.

/ Johan

Mallorca – Det som skulle ha blivit säsongsavslutning…

30 september, 2016 at 19:34

Hej allihopa!

Igår kom jag och Jessica hem från Mallorca! vi åkte dit förra tisdagen för att vi båda skulle delta i IM Mallorca som gick i lördags. Tyvärr blev racet inte riktigt som det var tänkt! Jag drog på mig en knäskada i Zürich för två månader sedan som förvisso har blivit mycket bättre, men tyvärr inte bra nog. Eller inte bra nog… Träningen har ändå flutit på hyfsat sedan Zürich och jag har hela tiden haft förhoppning och fokus på att köra. Det har gått superbra att cykla 20 mil distans  och 30 km löpning i hjälplig fart utan känningar. Men det är tävlingsfart på cykeln som gör att bägaren rinner över och knät ballar ur. Därför har jag i stort sett undvikit det de senaste månaderna. Det fina med triathlon är att man hinner bli trött ändå under dagarna… Men en vecka innan lopp har jag ett o-förhandlingsbart pass som innehåller 2 h i tävlingsfart på cykeln som den här gången fick avgöra huruvida jag skulle starta eller inte. Tyvärr började knät göra riktigt ont efter en timme så det var bara att avbryta och rulla hem. Väldigt tråkigt att inte kunna tävla den här gången men om man ser saker i ett lite större perspektiv så har jag haft stolpe in några gånger så någon gång ska väl bolljäveln studsa ut istället för in.

Som exempel var hela resan till Hawaii 2013 var en enda stor stolpe in; jag hade 4 sekunders marginal till godo till han som kom 4:a i 18-24 efter nästan nio och en halv timmes tävlande(och då ska det sägas att han sprang 16 min snabbare än mig),  vår hyrbil som vi trodde hade blivit stulen och som vid tillfället innehöll alla pass och plånböcker visade sig vara o-stulen, flyg som inte blev inställt och försenat flera dygn p.g.a. dimma, en väntande kemi-tenta som klarades med minsta möjliga marginal dagarna efter hemkomst.

Så ja, jag är inget större fotbollsfan men ibland studsar bollen in, och ibland ut. Därför väljer jag att vara tacksam och uppskatta de gånger jag haft stolpe in istället för att fortsätta sura för stolpe ut denna gång! För resan var ju givetvis bokad innan knät ballade ur och Jessica skulle köra hur som helst. Och Mallorca är ju alltid roligt att vara på så det blev en riktigt lyckad resa trots allt.

Istället för race så blev det en väldigt inspirerande dag på sidan om. Eller jag passade på att starta och köra simningen. Kunde inte låta bli… Jag lyckades dessutom för första gången gå under timmen på en IM-simning som dessutom avgjordes utan våtdräkt för proffsen. Väldigt roligt och viktig tändvätska inför nästa sässong. Och inför nästa tävling så ska jag värma upp mer än 25 m.

För att få starta var jag dock tvungen att checka in min cykel och hjälm för att få ut mitt tidtagnings-chip. Det komiska med det var att jag var den enda som checkade in en linjehoj med träningshjul bland alla tempohojar med disk-hjul i proffs-stället.

Nästa komiska grej som hände innan start var när speakern strax efter kl 0600 på tävlingsmorgon tillkännager att alla Age-groupers trots allt får tävla i våtdräkt, varpå nästa 2000 yrvakna A.G. gör helt om i växlingsområdet och går medelst springer efter sina älskade neoprendräkter som ligger kvar på hotellet. Konspiratören i mig synar dock de temperaturmätningar som gjordes under morgonen då det påstods att vattnet sjunkit 2 grader till 24,5 C under natten, trots att temperaturen i luften inte varit under de temperaturerna på hela natten. Om tävlingen avgjorts i Holmsjön hade då våtdräkt sannerligen inte varit tillåten.

Som sagt, det blev en dag som åskådare. Jessica fick tyvärr lov att bryta efter cykeln då hon fick väldigt ont i höften. Jättetråkigt då hon cyklade smart och kände sig betydligt bättre efter cykeln än i Kalmar och hade nog kunnat gjort en bra löpning. Dålig dag för henne. Desto bättre dag hade de båda debutanterna på IM-distansen Sara Svensk som smällde till med en fantastisk 4:e-plats bland proffsen och Erik Holmberg som nog hade gått Sub-9 om han inte fått ordentlig kramp, bokstavligen på upploppet. Fantastiska prestationer båda två och vilka otroliga debuter! Era lopp är för mig en stor inspirationskälla till att vilja träna mer och hårdare inför nästa säsong!

För egen del är tävlingssäsongen 2016 slut. Det finns många att tacka och tillkännage för att jag kan få fortsätta att satsa på triathlon. Först och främst stort tack till min familj som helhjärtat ställer upp! Stort tack till Coach Berggren som hela tiden hjälper mig att göra framsteg, snart hoppas jag att få kalla dig Gubbe (=den dag då jag slår hans IM-tid). Även ett stort tack till alla sponsorer och samarbetspartners och då ett särskilt varmt tack till TREK och Johan Levin som verkligen ställt upp och stöttat med det bästa materialet!

Ni är bäst!!

/ Johan

 

CISM Open EuroCup triathlon – Friendship thruogh sports

10 augusti, 2016 at 17:18

StartenI helgen har jag haft det stora förtroendet att få representera militärlandslaget i triathlon vid en militär Europa-cup i Tyskland. Jag är både glad och stolt över att ha fått denna chans och hela resan har varit en otroligt inspirerande upplevelse. Med tyskarna som fantastiska värdar och i sällskap med belgare, nederländare, polacker, finnar, slovener, luxemburgare och kanadensare har detta varit en fantastisk resa, som verkligen speglar CISM:s måtto – Friendship through sports.

Medelst bil och färja tog vi oss ner till Warendorf där vi bodde på Sportschule der Bundeswehr som är Tyskarnas ”sport-regemente”, där alla deras soldater och officerare som på hel- eller deltid har sin idrott som tjänst håller till. Jag måste säga att anläggningen är väldigt häftig med bla. två friidrottsbanor, en 50:a och en 25:a inomhus, stall, ja nästan något för varje idrott.

Tävlingen, olympisk distans utan drafting samkördes med en ”civil tävling” där vi militärer hade en egen start. Trots att tävlingen hade över 1000 startande så upplevdes den väldigt personlig och familjär och mer som en Dalacup än Europacup.

Starten skedde på stranden och blev relativt lugn, dvs med relativt lite slag och sparkar. Men sen gick det fort, väldigt fort! Efter halva simningen skulle man upp och varva på land och där var jag riktigt stum och det tog säkert 50 meter innan jag lyckades hitta någotsånär rytm. Jag blev omsimmad av några stycken andra varvet men lyckades ändå hålla ihop skapligt. I uppgången från simningen stod lagledare Simon och meddelade att jag var 15 sek bakom David som simmat snabbast av oss svenskar gav lite nytt hopp.

Cykeln var till min lycka, utan drafting och dessutom ca 5 km för lång. Pannkaksplatt bana med lite vind och kurvor och jakten på den flyende David var igång! Jag fick sällskap av en dragvillig Belgare ut från växlingsområdet och efter ca en mil var vi ikapp och förbi David. Detta var på inget sätt något som kändes lugnande då David under FMM:et sprang snirkelåttor kring mig på löpningen så resten av loppet så kollade jag oroligt över axeln, helt säker på att varje gång få se han komma farandes. Cyklen rullar på utan problem och för första gången denna säsong känns det som att det är lite kräm i benen. Med en mil kvar till växling blir jag omcyklad av en flinande Henrik som dagen till ära smäller till med den snabbaste cykeltiden av alla. Sjukt starkt! Jag hänger med han in till växling och efter att nästan ha rammat honom i växlingsområdet sticker vi ut på löpningen samtidigt.

Löpningen… Ja vad ska man säga om den. Jag har sprungit lite drygt 2 km sedan IM Zürich för att tillåta knäet att vila. Jag klarar hela loppet utan att få känningar av skadan men bristen på löpträning gör att krampkänningar smyger sig på redan efter första kilometern. Det blir inte bättre av att löpbanan innehåller typ 200 st 90-graderskurvor vilka ger en pirrande/stickande krampkänningar i låret varje gång. Men jag klarar mig till mål utan att få ont och krampa ihop totalt vilket i sig känns som en seger idag. Totalt sett blir det en 13:e plats och snabbaste svensk.

 

20160808_074352

 

Sportschule der Bundeswehr

20160807_09480120160804_220821Herrlaget

 

Den svenska truppen med en väldigt trevlig kanadensare

IM Schweiz – Att lyssna på kroppen och avbryta i tid

1 augusti, 2016 at 21:00

En dryg vecka har gått sen IM Zürich/Schweiz. Besvikelsen efter att ha tvingats avbryta löpningen efter ca 24 km på grund av ett smärtande knä har lagt sig. Med lite distans till racet så vet jag att det var rätt beslut att kliva av istället för att försöka ta sig till mål och riskera allvarligare skador. Det kommer alltid fler tävlingar men knän och andra kroppsdelar finns bara i ytterst begränsade antal.

Idag var första ordentliga träningsdagen med huvudfokus simning samt en kort rull på cykeln. Smärtan i knät var helt borta vilket kändes väldigt skönt. Nu är ju 14 km lugn rull på cykel inget skräckinjagande träningspass men ett stort steg i rätt riktning att vara smärtfri. Efter att ha spenderat en knapp vecka med fiske i Tornedalen som är som balsam för själen tillsammans med bra rehab och lite is i magen så hoppas jag kunna vara på banan snart igen.

Men, lite kort om tävlingen förra helgen. Zürich visade sig från sin bästa sida, det vill säga ca 28 grader varmt som varmast och solsken under tävlingsdagen. Detta var ingenting som påverkade simningen och cykeln men den tryckande värmen gjorde löpningen väldigt tuff. Eller värmen påverkade simningen såtillvida att proffsen inte fick ha våtdräkt, trots intensivt regndansande från min sida och brutala spindelmord av David Näsvik. Efter att ha simmat bra på SM i Vansbro tre veckor innan ville jag verkligen ha våtdräkt men det får bli en annan gång.

Innan start rådde en något förvirrad stämning i större delen av fältet då Zürichsjön innehöll en myriad av bojar vars färgkodning helt gick emot vad som angetts på prerace-mötet. I och med att man inte ligger först på simningen så var det egentligen inget problem men nerverna 25 minuter innan start är inte så stabila som de borde vara i alla lägen. Problemet reddes dock ut och starten avgick utan incidenter. Jag ångrar att jag var lite för passiv inledningsvis och kom bara någon meter för långt ifrån en klunga som sakta sakta ökade avståndet, en klunga som hade varit perfekt att ta fötter på. Detta gjorde att jag fick simma själv större delen av simningen. På slutet kom en del snabba våtdräktssimmande Age-Groupers ikapp och jag svor och förbannade dessa för att dom fick ha våtdräkt och inte vi. Nog för att jag var väldigt sur på dom just då men samtidigt fick jag fler att cykla med då dom som kom ikapp gjorde det väldigt nära växlingen.

Cyklingen är till en början väldigt platt och följer strandkanten på Zürichsjön innan det bär av upp bland kullarna. Backarna är varierande flacka slakmotor och bitvis ganska branta och omgivningen är fantastisk vacker med vingårdar och härlig utsikt över Zürichsjön (som man inte har tid att njuta av under tävlingen). Efter några mil med kuperad cykelåkning åker man tillbaka ner på vägen längs sjön mot växlingsområdet där man innan varvning gör en sista avstickare upp till ”heartbreak hill”. En kort och ganska elakt brant backe med äkta Tour de France-stämning, dvs där publiken står mitt ut i vägen och bildar en smal korridor där man cyklar. Lyckligtvis hade dom galna polackerna stannat hemma den här dagen och jag tror att ingen av deltagarna i tävlingen behövde krocka med en motorcykel och av den anledningen tvingas springa uppför backen.

Jag gillade cykelbanan skarpt trots att heartbreak hill gjorde skäl för namnet på andra varvet och gjorde allt för att göra mina ben krispiga. Ut på löpningen presenterade sig det vackra vädret och hettan på allvar och första milen kändes seg och kantig. Efter ca 12 km började jag ändå komma in i en skön rytm där kilometerna tickade på utan större ansträngning. Det var tyvärr i detta skede, efter 15 km som smärtan i ett muskelfäste på vänster knäs yttersida började ila. Till en början var det inte så farlig och jag tänkte att den här fantomsmärtan springer jag bort. Och till en början blev det faktiskt bättre. Men det varade inte längre utan trenden var att det blev värre och värre. Vid 24 kilometer gjorde det riktigt ont och jag tvingades att börja gå. Jag gjorde bedömningen att jag definitivt inte skulle klara de återstående 18 km löpande. Alternativet var att gå/halta till mål och troligtvis bara förvärra situationen till ingen nytta eller kliva av och kunna fullfölja säsongen. Jag valde att kliva av och trots att jag där och då var väldigt ledsen och besviken så är jag minst lika glad idag att jag tog det beslutet. Till sist kommer lite bilder från Zürich

DSC_0792

Ögonblicket innan start

DSC_0794

och ögonblicket efter

DSC_0840

DSC_0848

DSC_0850

Tour de France-stämningen i heartbreak hill

DSC_0869

DSC_0897

 

 

Sprint SM

19 juni, 2016 at 22:50

Sprint är något som jag i vanliga fall inte brukar köra så ofta, tyvärr. För hur det än är så är det förbaskat roligt och fartfyllt! Sprint SM i Uppsala var inget undantag, speciellt inte med den med triathlonmått mätt väldigt kuperade och tekniska bana! Banchef Mange Berglund har gjort ett grymt jobb där!

Jag ska ju förtydliga att jag egentligen inte har någonting att göra på en sprint. Men när man ändå håller på att vidga sina vyer, läs skaffa Smartphone, Strava och låta håret växa hejdlöst som en hippie, halvvägs ner till axlarna, varför sluta där när man kan vara med och köra sprint?

Som sagt, jag har inget där att göra men samtidigt tycker jag att det är lite tråkigt att det inte är fler som passar på att få ett roligt fartpass och ”krigar om en 15:e plats”. För det finns många som kan det men som inte körde! Jag har ju givetvis förståelse för att övriga livspusslet ska gå ihop men hur häftigt vore det inte om det stod 200 personer på startlinjen på ett sprint SM nästa år?

Årets upplaga avgjordes som sagt i Uppsala med simning i Fyrisån. Jag vet inte varför men lokalborna tittade konstigt på en när dom fick höra att vi skulle simma där. Oklart riktigt varför men kallsupar avråddes. Jag kan säga att jag fick ett antal och magen är inte sämre än vanligt såhär ett drygt dygn efteråt vilket måste ses som positivt!

DSC_0401

Simstarten blev en bråkig historia. Jag fick ganska mycket stryk och kom verkligen inte in i någon rytm utan låg bara och vevade. Det kändes som en riktig skitsimning men blev positivt överraskad när jag i efterhand fick se tiderna. Ett fall framåt för min del.

DSC_0451

 

DSC_0480

Väl på cykeln efter en ohyggligt långsam ”långdistans-växling” och dessutom en herrejösses massa fippel innan fötterna kom i skorna så hamnade jag i en klunga med bland annat några snabba juniorer som var dom enda som var dragvilliga. Det var en riktigt fartfylld och kuperad cykelbana (med triathlonmått) som innehöll både skarpa kurvor och kullerstenar för att göra det hela mer intressant. Cykeln kändes stabil och jag tyckte där och då att vi höll bra fart men resultatlistan höll inte med.

DSC_0488

Efter ytterligare en växling eller snarare kort rast i växlingsområdet så blev det till att förgäves jaga ikapp snabbväxlande juniorer. Dom var för snabba den här gången, men kul att se att det kommer nya snabba förmågor! Jag fick för första gången stryk av klubbkompisen Lill-Martin som gjorde ett riktigt bra lopp! Grabben börjar bli snabb! Förutom växlingen så kändes löpningen bättre och bättre ju längre loppet gick vilket känns positivt inför kommande tävlingar. Allt som allt en mycket kul tävling och en bra genomkörare!

Stort grattis till Oskar, Joel och ”skidåkarn” Axel som knep pallplatserna!

 

FMM – Försvarsmaktsmästerskapen

8 juni, 2016 at 17:22

Hej allihopa!

I helgen var jag ner till Lidköping och körde FMM triathlon och därmed är säsongen officiellt igång på riktigt! Visserligen körde jag duathlon-SM för en månad sen men triathlon-premiären är alltid triathlonpremiär! FMM var en Fantastiskt trevlig och inspirerande tillställning som höll högsta kvalitet på alla sätt och vis! Jag är sedan ett par år tillbaka med i hemvärnet i Västerbotten och som anställd i hemvärnet får man vara med på försvarsmaktsmästerskapen om man så vill! För mig var det första gången jag deltog i ett sådant och på många sätt och vis gav det sköna flashbacks till lumpen. Dagen innan avfärd hjälpte morsan mig, precis som i lumpen att sy fast förbandstecken på uniformen(då jag är helt talanglös på att sy)  och då transporten gick från Karlberg så blev det tåg från Falun till Stockholms central och pendeltåg resten av vägen, precis som i lumpen! Det kändes ett tag som att man skulle tillbaka till Berga efter en kort permis i Falun vilket väckte en del sköna minnen!

Nog om nostalgi! Tävlingen gick av stapeln inne i centrala Lidköping. Simningen avgjordes i Lidan och för mig blev det första öppet-vattenpasset för säsongen. Inget bråk och ingen hets i starten vilket var riktigt skönt! Jag kom iväg skapligt och hittade bra fötter omgående och tänkte att här blir bra att ligga kvar och flyta med resten av simningen, den planen höll i 600 m då jag bestämde mig för att försöka gå ifrån, vilket inte lyckades utan vi kom alla tre in till växling inom ett par sekunder.

DSC_6954

Vi fick till ett bra samarbete på cykeln. Jag kände mig stark men det var dom andra också vilket gjorde att mina fantasier om att försöka sticka ifrån dom inte blev annat än fantasier och önskningar. Banan bestod av ett kortare pannkaksplatt varv som skulle köras 7 gånger. Militärpolisen stod och dirigerade trafik i vändpunkten så där var det inte tal om att någon skulle försöka smita förbi.

DSC_7234

 

Inga incidenter för vår del och vi kom in samtidigt till växling. Jag var först in, sist ut ur växlingsområdet efter lite ”långdistansar-fippel” men inget allt för allvarligt.

Löpningen avgjordes över fyra varv på en platt banan längs Lidan. Jag la mig först och drog för att få hålla mitt eget tempo. Dom andra grabbarna var nöjda med det i två varv innan dom tyckte att det gick på tok för långsamt och gjorde en riktigt fin fartökning som jag inte hade en chans att svara på.

DSC_7329

Inte mycket att göra åt när dom andra var så pass starka! Men det räckte  till en tredjeplats i H18/senior, fjärdeplats totalt

DSC_7531

Bild från prisutdelningen. Dock fick vi ”ynglingar” på pallen i H18 se oss besegrade av ”åldersmannen” Joakim Axelsson som visade att gammal är äldst och som ledde från start till mål! Riktigt imponerande!

En annan sak som var riktigt rolig med helgen är att jag fick besked om att jag får åka med till Tyskland i början av augusti och representera försvarsmakten i triathlon. Detta förtroende är något jag är mycket stolt över att få chansen att göra och något jag ser väldigt mycket fram emot. Ett till plus är att på tävlingen, som avgörs över olympisk distans är det dessutom inte tillåtet med drafting vilket passar mig bättre!

Innan jag avslutar detta inlägg skulle jag vilja skriva ett par rader om Hemvärnet. Sedan ett par år tillbaka är jag med i Hemvärnet i Västerbotten. Jag gick med mestadels för att jag saknade det militära livet men samtidigt kände jag att ville hålla det på en lagom nivå. Hemvärnet blev en perfekt lösning. Som hemvärnssoldat tjänstgör du fyra eller åtta dygn per år vilket i praktiken innebär övning en eller två torsdag till söndag per år. Och dom övningarna jag har varit på har varit riktigt roliga och varierande! Eftersom det är en frivilligorganisation så är alla som är där för att dom vill vilket gör att stämningen i gruppen är riktigt skön! Och som student har ersättningen för fullgjort kontrakt inte suttit fel!

Så om du ibland längtar tillbaka till lumpen/GMU:n så kan jag starkt rekommendera att söka dig till hemvärnet. Det upptar inte mycket tid (två helger per år, då du dessutom slipper laga mat) samtidigt som du gör en viktig insats och för mig personligen har det varit givande på ett mycket positivt sätt. Inom hemvärnet har du dessutom möjlighet att gå ledarskapsutbildningar som du även har enorm användning av det civila! Sök, gör det!

Nästa helg är det sprint-SM i Uppsala! Jag har inget där att göra men det ska bli nog så kul i alla fall!

Hälsningar Johan

 

 

Mallorca-läger med DSA-Triathlon

26 april, 2016 at 21:09

Hej!

Nu sitter jag på Arlanda och väntar på flyget upp till Umeå som är försenat! Dom senaste två veckorna har jag spenderat med ett grymt gäng från Dala sports academy på Mallorca! Det har blivit något av en mycket trevlig tradition att åka dit varje vår och i år var inget undantag!

Vi har haft ett fantastiskt bra läger, både träningsmässigt men också vädermässigt, vilket inte alltid är fallet på Mallorca i april. Senast jag var på läger på Mallorca med Coach Berggren var 2009 och bilden nedan är en ganska bra beskrivning av det lägret. Blött regnigt och kallt.

IMG_5396

Peppar peppar så visade sig ön från en bättre sida denna gång. Som något av en ”Mallorca-veteran” i gänget så tog jag på mig ansvaret som guide under framförallt cykelpassen. Eller ja, allt är ju relativt. Jämfört med Lars Mattssons 20-gångers-jubileum på Mallorca så ligger jag fortfarande i lä! Hur som helst har det varit riktigt kul att få dela med sig av fina vägar, klassiska klättringar och även födelsedagsbacken. För er som inte har cyklat det så är det en otäckt brant backe mellan Calvia och Establiment, kan rekommenderas om man vill bli trött. För Jonatan som var på Mallorca för första gången var det även viktigt att göra alla ”turist-måsten”, exempelvis att ta en idolbild på piggen, här tillsammans med Rickard ”älskar träning” Carlsson som utgjorde mycket trevligt sällskap större delen av lägret.

CIMG2358

Något som är väldigt roligt på Mallorca är alla otaliga småvägar som slingrar sig mellan alla småbyar, dessa är väldigt roliga att utforska och man hittar nästan alltid något nytt guldkorn att komma ihåg till kommande turer. Ibland blir det dock lite väl spännande, under lördagens pass experimenterades det lite väl mycket med vägval, vilket ledde ut på träskäventyr i närheten av Vassvägen.

CIMG2371

Märk väl hur lömskt leende Louise har, lägrets o-diskutable plump-mästare (tillika protokollförare så fusk kan ej uteslutas). Jag tror hon visste hela tiden att vägen slutade och ledde in i en kohage men det ryckte antagligen för mycket i cyklo-cross-nerverna. Kul var det i alla fall att köra lite traktor-stigar. Och trots att vi körde väldigt lugnt och försiktigt så fick man ändå en inblick i hur överjävligt tufft Paris-Roubaix är.

En annan häftig grej vi gjorde var att äta på TOLO’s i Puerto Pollenca. Det är Sir Bradley Wiggins favorithak på Mallorca och han har skänkt ett antal cyklar och diverse rariteter till restaurangen så för en cykelnörd som undertecknad var det mer än en kulinarisk upplevelse att äta där.

CIMG2355CIMG2354

Jag glömde kolla hur stor framklingan på tempocykeln var, men det var INTE 53 tänder på storkakan i alla fall, ni som är skarpsynta eller flinka på att googla saker får gärna informera. Vevarmarna är 177.5 mm långa och ja, ni ser ju själva hur fort Wiggo’s cykel gick på världsmästerskapen 2014.

Ja och sen när Coach Berggren åkte hem så blev det genast lite tomt och ordningen på materielen katastrofal(eller även kallat klassisk läger-ordning). Städerskorna lär ju ha fått en kraftig huvudvärk efter att ha försökt att städa vårat rum…

CIMG2362

 

Avslutningsvis får jag väl ta och avsluta med en fikabild. För ja, trots att folk verkar tro att jag inte fikar under cykelpass så gör jag det. Men aldrig i Petra! Dit vägrar jag kategoriskt att cykla på Mallorca!

CIMG2357

Stort tack alla för ett fantastiskt roligt läger. Ca 60 timmars bra träning i helt fantastiskt sällskap! Nu ska jag försöka hålla mig frisk och i så fall Blir det Duathlon-SM till helgen. Det blir svårt utan Nutella, Marie-kex och Apelsiner! Och Robert: Kex uttalas KEX och inte CHEX 🙂

Epilog (tillagd i efterhand)

Jag har i tidigare inlägg skrivit någon form av lärdomar i slutet som man kan ta med sig till nästa gång så här kommer en till. SAS plus är inte så tokigt som det låter. Det må kosta några kronor extra och förutom att man får ta med sig cykeln gratis och får mat på planet och fri tillgång till deras lounge så har man även fri ombokning. Detta kan vara riktigt bra om man kommer upp till terminal 4 och inser att planet till Umeå är försenat en timme. Det man inte inser att det plan som är försenat är Norwegians plan och inte SAS plan som man skulle ha flugit med. Det avgick ju självklart i tid. Utan mig! Tack och lov så gick biljetten att boka om och nu har man inte längre några ursäkter att inte tentaplugga!

 

Fuerteventura

31 januari, 2016 at 22:23

Jag har precis kommit hem från mitt första läger på Playitas, Fuerteventura. Och som jag sett fram emot detta läger! Att få åka dit med stora delar av Triathlon-gymnasiet, DSA och ett antal landslagsaktiva triathleter och få träna och bo med dessa under ett par veckors tid kändes ju hur grymt som helst! Inte blev ju saken sämre av att jag inte behövde använda vare sig nerpackad väst, regnjacka, mössa, underställ eller diskhandskar på något pass. Stabilt väder runt 20-25 grader och inte en droppe nederbörd. Som grädde på moset ska ju tilläggas att, jag kommer inte ihåg om det var Rasmus eller Oskar som påstod, under ett av de första cykelpassen, att Fuerteventura använts i inspelningen av Star Wars och scenerna på Tatooine. Det fick min fantasi att gå igång och ivrigt spana efter potentiella inspelningsplatser. Tyvärr, efter lite intensiv efterforskning så verkar det som att detta var ett rykte och att filmerna spelats in någon annanstans. Men trots detta kunde fantasin spela vidare om att se Obi-Wan Kenobis lilla hus eller rent utav Jabba the Hutts palats bland kullarna och bergen i det karga ökenlandskapet.

Ja ni hör ju hur spännande och inspirerande det kan vara att vara iväg på läger. MEN, och här kommer tvisten… Blir man förkyld efter tre dagar så kan livet gå från att vara hur bra som helst till att kännas ganska hopplöst snabbt. Förkyld… Det är ganska fantastiskt egentligen hur något så litet som ett förkylningsvirus kan få världsekonomin, klimathotet, krig och flyktingkatastrofer att verka helt oviktiga i jämförelse. Det är ett sorligt kvitto på hur stort ego man egentligen besitter.

Efter tre dagar med riktigt bra träning så började det klia i halsen så för säkerhets skull så bestämde jag mig för att ta en vilodag. Dagen till ära hade Coach Berggren lovat att bjuda mig på Samuraj-kaffe innan simpasset, men det blev det ju inget av den koppen. Men jag tänkte att om jag tar en vilodag idag så är jag säkert på banan i morgon, det kliar ju bara lite i halsen så hur illa kan det vara? Jo, en vilodag blev fem. Så när dom andra var ute och tränade så låg jag och kollade i taket på hotellrummet. Det är synd att man inte får logga rodel-träning i träningsdagboken för i så fall hade det blivit en djävulsk bra vecka. Nu blev den ganska bedrövlig, och långtråkig. Det mest intressanta som hände var att Jehovas kom och hälsade på mig. Dom hälsade artigt och innan jag hann säga att jag kanske inte är så jättereligiös så hade en av dom börjat besvara frågan ”varför gud tillåter att det finns ondska i världen”. Och visst, det är ju en väldigt viktig fråga och det vore ju väldigt trevligt om ondskan i världen försvann men jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser av Jehovas svar på frågan. En av missionärerna började nämligen läsa avsnittet ur bibeln där Eva äter frukt från det förbjudna trädet. Hur ska man tolka att det är svaret på att det finns ondska i världen? Är det äpplena som är boven i dramat eller är det så att kvinnorna är orsaken till att det finns ondska i världen? Det gav i alla fall mig huvudbry.

Fem dagars förkylning är ju inte speciellt mycket i det långa loppet. Det är ju bara typiskt att det ska hända när man är iväg på trevligheter. Jag brukar inte vara sjuk speciellt ofta. Senast var, jo just jag, på Mallis förra året. Undrar om det är någon som försöker säga till mig att inte åka på läger? Hursomhelst så blev det ett par dagars riktigt bra träning både före och efter sjukdomen och dom passen som blev av kändes ändå helt okej. Tyvärr så tog jag inte speciellt många bilder från resan men jag bjuder ändå på resultatet av hur det blir när en blek-fet rödhårig skandinav vars hud inte sett många minuter sol sen i augusti förra året cyklar 5 h utan solkräm.

ben

Nu gäller det bara att hålla skärpan i linjen resten av sommaren!

Lägrets ros går till fartdåren Jonatan Bejmar som stannade och plockade upp en gel som jag tappade under ett av passen. Dessutom slog han även någon sorts hastighetsrekort på lägret med sina 96,2 km/h. Det är snabbt!

Stort tack alla inblandade för ett riktigt kul läger! Nästa gång ska jag bo i skyddsmask och C-vätskeskydd för att inte komma i kontakt med virus och bakterier!